september... be gone!! come october..

September månad var ingen stolt träningsmånad. Av förklarliga skäl. Två veckors förkylning följdes av två veckors ryggont så antalet reggade träningstimmar var ringa 7,5 timme.. och det inklusive ett par timmar promenader. Nu hoppas jag på en fortsatt frisk höst och lite bättre spark-i-baken-förmåga så att jag inte landar på soffan hela kvällen de få kvällar jag är hemma hos mig, utan att jag faktiskt masar mig till gymmet/löpspåret.

Jag försöker just nu att använda balen om en månad som lite motivation. 32 dagar och 2,5kg ner, det borde ju inte vara en orimlighet!! Heja Alex!!!

oh workout where art thou...

Det haglar inte tätt med träning nu för tiden. Känns väldigt tråkigt faktiskt. Min lata sida ligger och gottar sig i min lättja, men den där sidan som faktiskt njöt av träningen och att känna sig frisk och stark börjar bli lite ledsen. Veckan som gått har jag varit (och är ju fortfarande) förkyld och det får väl anses vara en giltig anledning att hålla sig stilla. Men utöver det.. hur ska jag få tillbaka min rutin igen?

Det stora problemet skulle jag säga är att jag inte är hemma så mycket längre. Jag orkar inte bära med mig träningskläder och kläder för övernattning varenda eviga dag. Mina axlar är konstant utslitna och ömma och jag skriker nästan vid minsta beröring. Dessutom måste jag ju erkänna att jag är lite motvilligt inställd till träningen eftersom det stjäler så mycket av den tid jag har med Jo. =)

Nytt försök till rörelse ska dock bli av idag då jag planerar in en promenad mellan tvättmaskinerna snurrar färdigt där hemma.

träningssommaren...

Så var träningssommaren gången. Mina ambitiösa träningsplaner resulterade, på grund av både trevliga och mindre trevliga anledningar, i inte så mycket träning. Semester på Kuba och Gotland, magsjuk, alldeles nykär och dessutom lite lagom lat visade sig vara en inte så bra kombination ur träningssynpunkt.

Nu måste jag försöka hitta ett sätt att få vardagen att gå ihop med jobb, tågpendling, mys och träning. Hur gör man det? Tips, någon?

Vågen visade efter semesterhemkomsten inte lika skrämmande stor ökning som jag hade väntat mig, däremot märks det tydligt på mina mått, så jag inser tyvärr hur mycket muskelmassa jag har tappat. Kändes dock ganska bra på gymmet idag (när jag väl lyckades få tummen ur och dra mig dit) så jag kanske inte har alltför lång väg tillbaka trots allt. *hoppas hoppas hoppas*

lat eller bara långsam?

Attans... Så fick jag inte ihop mina tre träningspass den här veckan heller.. Trots idoga försök till planering. Och massor av skräp och glass och läsk har jag tryckt i mig. Verkar inte vara bra för mig med ett förhållande.. Den här veckan kan jag i och för sig få lov att skylla på "långsam upptrappning efter sjukdom", så nästa vecka kommer det utkristalliseras: har jag blivit lat, eller är jag lika träningssugen som vanligt?

sist.. men inte minst...

Ojojoj.. det ser verkligen inte bra ut det här... :S
Hur ska jag få bukt med detta nu då?!

and i'm back in the game...

Så efter närmre en månads träningstorka var det igår dags igen. På grund av min lättja och att det fanns andra roliga saker att göra istället blev det ett riktigt ultrakort pass. Men det kändes så skönt att vara på gymmet igen!! Jag fullkomligt svävade över löpbandet och det kändes skönt att få använda musklerna lite igen. Visst kändes det att jag inte varit där på ett tag, men jag kände mig inte så matt som jag väntade mig efter magsjukan. Härligt!!!

Måste dock erkänna att det känns rätt bra i axlar och bröst idag trots att jag inte körde så hårt...

nooooooooooooo......

Hur ska jag nu överleva....

=(

träningstorka...

Med lite för mycket att göra och lite känningar i halsen som aldrig går över verkar det ha blivit alldeles för lätt att inte träna.. Veckan som är kvar innan jag åker på semester kommer det inte heller direkt hinnas/orkas med någon träning. Känns inte så bra alls.. men kanske är det bara att acceptera och ta nya tag när jag kommit hem.. Är bara så gruvligt rädd för att gå upp massor i vikt så fort jag släpper efter lite..

virus- och bacillkongressen...

Det verkar som att min kropp är värd åt någon form av virus- och bacillkongress som bara ligger och pyr och väntar på att få ställa till oreda. Varje gång jag försöker trappa upp min träning bara lite grann så blir jag helt tjock i halsen, får en headache from hell och känner mig helt igenkloggad i hela huvudet. Varför är det så? Det är så sinnessjukt frustrerande. Jag kan ju omöjligt hålla på och vila hela tiden. Då får jag ju inget tränat... *surar och sväljer ett par värktabletter till*

hemhemma...

Så var man installerad hemma hos parenteserna och har hunnit testa ut både sovfaciliteterna här hemma såväl som gymfaciliteterna inne i stan. Godisförråden är välfyllda liksom alltid och det är så klart helt omöjligt att låta bli att konstant gå och nalla.

Anledningen att jag är hemhemma är att det idag kommer finbesök från Finland! Min morbror med sambo sitter i skrivande stund på tåget från Kastrup. Det ska bli så roligt!! Det var längesen jag träffade dem och min morbror klassar lätt in sig som en av världens roligaste (min världs i alla fall.. och den kanske är något mindre än den stora världen utanför Lund där jag bor...).

Gårdagen bjöd på ett besök hos hudläkaren. Som vanligt när jag går till farbror/tant doktorn är jag alltid rädd att de inte ska ta mig på allvar och tycka att jag är fjantig och dum som tar deras värdefulla tid från någon annan som faktiskt är sjuk på riktigt. Men den här gången såg tant läkaren uppriktigt förbryllad ut och visste inte alls vad som fattades mig. Hon satt länge och väl och tittade och kände och ställde än den ena frågan efter den andra och skakade lätt på huvudet. Det slutade med fotografier av mina händer och ett hudprov. Jag har nu därmed ett alldeles cirkulärt och drygt millimeterdjupt hål i ena handen. Kommer bli ett kul ärr det där..

Trots att helgen i övrigt har mycket trevligt att bjuda, så längtar jag lite hem trots allt.. Tiden jag hade att klämma och känna på min nya leksak igår var knapp.. så jag känner att jag lämnat min nya bebis ensam lite för länge. Kommer bli tv-tittande hela natten i morgon när jag kommit hem. =)

det är visst lite blåsigt idag...

Jag trodde att jag visste var motvind var.. det visste jag inte... nu vet jag... Hela vägen från Malmö till Lund stod alla flaggor rakt ut och pekade mot mig. Jag har aldrig förr trampat så hårt utan att komma någonstans. Flera gånger längs med vägen mötte jag någon kille som susade fram med vinden i ryggen och som lite skrattande mötte min utmattade blick. Jag måste ha sett helt galen ut då jag avundsjukt blängde tillbaka och inombords fräste att "du anar inte hur lycklig du är"...

time well spent...

Vilken helg!! I fredag var det dags för den årliga insjungningen av våren i Pildammsparken. För varje år blir showen mer och mer märklig. I år fick vi alla hoppa i varsin svart overall och knyta en svart bandana på huvudet. Den ursprungliga planen var att det ingick steg i koreografin.. nerför 60 cm höga trappsteg... Just det partiet ströks snabbt av regissören då hela scenen skakade och det var omöjligt att gå ner (eller snarare dundra ner) och sjunga samtidigt, och därmed fortlöpte spektaklet utan större personskador. Dock en och annan ölburk kastades på akrobaten och maestro. Härligt att sjunga för ungdomar som visar så mycket uppskattning!!

Därefter bjöds till efterfest hos en kille i kören, och som alltid är det ju så svårt att slita sig och åka hem.. Men några timmars sömn blev det innan det var dags att packa väskan inför ett bröllop. Allt gick bra och de sa båda ja. Det blev dans inpå småtimmarna och var onekligen skönt att kunna ta en rejäl sovmorgon innan brunchen.

Efter en rejäl måltid med bacon, ägg och pannkakor stuvade vi in oss i bilen för färd mot Malmö och Orkanen. Det var dags för skivinspelning med kören. Allt hade varit fint om de inte hållit på att bygga en om en bro längs med vägen. En timme i bilkö gjorde oss kraftigt försenade till inspelningen och fruktade en rasande maestro, men vi smög in fint och blev välkomnade i ledet. Så om en tid kommer min röst att finnas med i bakgrunden på tenoren Rickard Söderbergs skiva.

Efter denna brakhelg börjar det bli dags att ställa om fullkomligt. I morgon blir det till att skutta ur sängen kl 4 för färd mot Södertälje. Det är dags att hålla den utbildning jag ägnat de senaste 3 veckorna åt att sätta ihop uppgifter och material till. Fjärilarna i magen börjar onekligen fladdra mer och mer intensivt och jag hoppas att ett litet gympass ska kunna skingra tankarna lite. Wish me luck!!

tack skånetrafiken...

Jag tänkte cykla till jobbet idag. Jag vaknade och gluttade ut bakom gardinen och tyckte att det såg rätt ok ut. Dessutom visade termometern hela 9 grader, så något underställ skulle ju inte behövas. Något disigt, men det kommer säkert lätta snart. Så, på med tajtsen och lite frukost i magen. Kläder och handduk i ryggsäcken och så låste jag dörren och trampade nerför trapporna.

Väl utanför dörren stelnade jag till som en saltstod mitt på gången. Det var snorkallt, blåsigt och låg oroväckande spår av regn på min sadel. För några korta sekunder tänkte jag att lösningen skulle vara det tidigare bortförklarade understället, men insåg snabbt att min lust för cykling skulle dö för alltid om jag cyklade till jobbet idag. Istället blev det jeans och skjorta och lite smink på kinderna. Öresundstågen är nog rätt bra ändå...

aprilutmaningen...

Det känns som att mitt mål på funbeat med att tränat/promenerat i snitt 75 minuter per dag under april börjar bli riktigt svåruppnåeligt. Speciellt då jag de senaste två veckorna känt mig rätt tjock i halsen utan att något vare sig bryter ut eller försvinner. Störigt... Jaja.. får nog ta det lite halvlugnt den här veckan också då jag inte får bli sjuk inför helgens bröllop och körbestyr. Kör en ny utmaning i maj istället. Bättre lycka (eller ja.. disciplin..) då istället!! =)

varning för känsliga läsare: mutterinlägg...

Vilken seg dag det här blev... Allmän olust till allt och framförallt till det planerade träningspasset.. Lyckades mot alla odds dra mig ner på stan (i två omgångar ska tilläggas) för en första vaccination inför resan och ett ärende. Är nu highly resistant mot polio, difteri, stelkramp och kikhosta samt har blivit itryckt den första twinrix-sprutan. One down, two to go. De är inte billiga de där twinrix-sprutorna, men så ska de ju hålla 25-30 år också.

Efter att ha tryckt i mig en massiv falafel (varför finns det bara stor och jättestor? vad hände med normal? men gud vad det är gott med falafel!!) somnade jag på soffan några timmar. Under tiden hann smärtan i armen bli värre och nu känns det återigen, precis som efter svinisen, som när storebror utdelat ett dödande slag mot nerven i axeln.. ouch.. Kombinerat med min nackspärr från att ha legat konstigt i natt kände jag mig oerhört osugen på träning.

Istället drog jag mig yrvaken in till stan för dagens andra ärende. Det börjar bli dags att göra mig av med den där förlovningsringen... Jag gjorde en kort visit på Crafoord auktioner i Lund för att få ringen värderad och sälja den om det lät lovande. Hur är det ens möjligt att en ring inköpt för över 15000 kr kan värderas till 2000?! Det är ju rena rånet.. Bedrövad gick jag därifrån och funderade på vad jag skulle göra istället... Jag som hade hoppats kunna fylla den största delen av hålet efter mina 7000 kr i restskatt i år.. Bah...

busskort säljes till bättre behövande...

Äntligen har gamla Bettan fått sträcka ordentligt på benen!!! Efter en mycket lyckad och prisvärd reparation hos en väldigt snäll och trevlig cykelhandlare fick hon sig en liten testrunda i fredags till Lomma och hem. Idag var det dags för det stora eldprovet: att föra mig säkert till och från jobbet.

Det kändes riktigt bra att cykla faktiskt! Hade tur med vädret och slapp alla former av nederbörd, allt från snö till fågelbajs. 18 km är det och det tog ca 50 minuter. Det är bara typ 5 minuter längre än det tar att åka kollektivt, och så slapp jag alla otrevliga människor att trängas med på tåget och fick sittplats hela vägen. Hur skön sittplatsen är kan väl dock diskuteras... Vi pratar inte direkt någon bred, skön mormorssadel med fjädring.. utan något som mer kan liknas vid ett skinnklätt metallrör. Om vädret och min bakdel tillåter så blir det cykling även på torsdag. Några till såna här rundor och man är i toppform på nolltid!! =)

handsken är kastad...

Om en månad vankas det bröllop. Det hade varit så himla najs att vara nere på min målvikt till dess och kunna känna sig lite extra snygg och stolt. Har förvisso hört ryktas att det i bröllopshäftet ska nämnas att jag är datanörd så ingen lär väl vilja prata med mig ändå... ;-)

För att lyckas nå mina mål krävs det verkligen att jag lägger i en högre växel hela april, så nu smids det planer för hur det ska gå till.

Först och främst börjar det bli dags för morgonpromenader. Det är djuriskt slitigt att gå upp kl 5, men jag ska verkligen försöka. Jag har ju gjort det förr så det borde ju gå igen. Dessutom får det bli mer eller mindre nolltolerans för utsvävningar (vilket så klart kommer bli jättelätt när jag är hemma över påsk...). Dessutom ska jag lägga större fokus på konditionsträningen på gymmet och så klart också försöka komma ut och springa mer.

Håll tummarna.. I'm gonna need it..

back in business...

Så var man tillbaka vid skrivbordet igen. Känns som att en extra dag på sofflocket hade varit ganska skönt (om än så hysteriskt urbota tråkigt att det kryper i varenda kroppsdel vid blotta tanken på att ligga där än) men vem har väl råd med det i dagens samhälle...

Dagens planerade lunchpromenad med kollegan ska bli riktigt najs. Lite sol och friskluft efter en helg av instängd unken lägenhetsdoft. Ska bli skönt att få röra lite på kroppen då det känns i ryggen att jag varit lite väl horisontell i helgen.

Det som stör mig mest med att vara sjuk är att allt det hårda slit jag haft i gymmet kastas tillbaka flera veckor, kanske till och med månader, i tiden. Känns som att jag än en gång får börja om från början och som att uppförsbacken blev ytterligare lite brantare. Men viktmässigt verkar det ju ha varit positivt att vara sjuk. Verkar effektivt att inte äta och en liten milstolpe börjar snart närma sig inom grepphåll. =)

regel utan undantag...

Jag anser mig själv vara en hyfsat frisk och sund människa. Inte förmer än någon annan på något sätt, men jag blir som regel inte sjuk av att sitta bredvid hostande människor på bussen eller av snörvlande kollegor. Jag tränar och äter allsidigt och slarvar så klart ibland för den mentala hälsans skull. Ändå verkar det fullkomligt omöjligt för mig att träffa mina brorsbarn utan att bli sjuk om de så bara har en liten snorbuse på glid.

I helgen var jag hemma hos familjen där även bror med familj var. Jag visste ju redan innan att barnen var sjuka och blev även tillfrågad om det var ok att vi sågs. Jag vill ju så gärna träffa dem, så dum(snäll) som jag är så ville jag ju det.. Idag sitter jag här. Tung i huvudet och kliig i halsen. Lite irriterad hosta och en och annan tillfällig snörvling. Vill inte bli sjuk.. vill inte.. Vill Inte.. VILL INTE... Inte nu när träningen flyter så bra...

Ikväll ska jag åka hem och bädda ner mig i soffan framför en film.. Slopa träningen ett par dagar och se hur det känns till helgen.. Ska inhandla Kan Jang och Chi San och allt vad det nu kan heta på väg hem.. kanske till och med lite godis. Har hört att det är bra när man håller på att bli sjuk...

löpförbud!!

Då jag kände av benet igår efter mitt löppass bestämde jag mig för att det faktiskt är löpförbud som gäller. Får börja med två veckor så får vi se sen. Vad jag däremot ganska snabbt insåg var att det inte är helt lätt det där med att låta bli att springa... Jag springer ju minst två gånger om dan utan att jag tänker på det!! Varenda tåg eller buss jag ska åka med verkar jag behöva springa till... Dålig tidsplanering? Jag?! Nä...