Det pågår verkligen en kamp i mitt sovrum varje vardagsmorgon. Och så har det varit sedan urminnes tider.. (mitt urminne alltså). Varje morgon ringer klockan ilsket... Jag snoozar.. Sen ringer den igen... Jag snoozar... Sen ringer den igen och igen ... Jag snoozar.. Sen ringer klockan på skrivbordet också. Jag ignorerar den totalt. Mina grannar måste verkligen älska mig... :)
Så till slut måste jag ju gå upp.. Trött och eländig masar jag mig in i badrummet och skulle ge vad som helst för att få krypa ner under det gosiga duntäcket igen..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar