kan någon annan prata nu?!

Så var jag på väg hem igen. Två intensiva dagar då jag konstant har hört mig själv mala och mala om allt och inget. Jag har utvecklat en helt ny respekt och vördnadskänsla för lärare. Tänk att konstant, år ut och år in, behöva på svara på samma frågor om och om igen. Det känns dock som att det har gått rätt ok de här dagarna. Mina elever har jobbat på duktigt med sina uppgifter och lyssnat uppmärksamt under mina föreläsningar (även om jag kom på en av dem med att gäspa rätt många gånger..). 

Det känns dock att det tar på krafterna det här. I söndags kväll kom jag så klart inte i säng tidigare än vanligt och somnade väl framåt elva nån gång. I måndags ringde klockan vid 4 och då var det inte mycket att be för utan bara att masa sig upp. Lite enklare nu dock när det är ljust ute. Efter några olidliga timmars tågåkande med en ständig kamp mot tröttheten, då jag under hot är tvingad att jobba på tåget, var jag framme och skulle direkt riva igång med första genomgången.

 

Vid femsnåret var jag hemma på hotellet och rundade av kvällen med en timme på löpbandet. Försökte förgäves tävla med killen på bandet bredvid. Det gick bra i typ en halvtimme, men sen blev jag tvungen att sakta ner och gud förbjude till och med gå en stund. Tusan också… jag som ville vinna… Helt utmattad slocknade jag sedan strax efter åtta och fick mig goda 10 timmars sömn innan det var dags att dra igång en ny utbildningsdag.

Något piggare, och något försenad, inledde jag så dagens genomgång och lät därefter gänget jobba på med sina uppgifter. En liten minisadist inom mig njuter av att inte påpeka alla små fel jag ser att de gör i sin implementation. Är bara nyttigt för dem att få hitta felen sen. moahaha!!

Om dryga två timmar nu är jag hemma igen. Ska bli skönt med min egen säng och mitt eget varma duntäcke.

Om någon nu undrar varför jag har skrivit ett megalångt inlägg om absolut ingenting så är det för att det är gruvligt tråkigt att åka tåg… =)